LappmarksBonden
 
|STARTSIDA| |PRODUKTER| |KARTA| |GÅRDEN| |ENTREPRENAD| |Om Potatis |KÖRSCHEMA| |KONTAKT|
 
 Liten Potatisskola   Näringsvärde 
Sveriges Potatishistoria
I Sverige var det troligen Olof Rudbeck som var den förste att ta in potatisen till sin botaniska trädgård i Uppsala, detta torde ha inträffat runt 1655. Rudbeck kallade sin nya raritet för Peruansk Nattskatta. Nästan samtidigt omnämns potatis som nyttoväxt av riksrådet Schering Rosenhane i boken Oeconomia, där han beskriver en växt med vackra purpurfärgade blommor och vita äpplen stora som valnötter som kallas jordpäron på tyska och tartufli på italienska.

Rosenhane kallade potatisen för ”Artiskocker aff Wirginien” en benämning som möjligen skvallrar om vi fick in åtminstone en del av den första potatisen till Sverige från Virginia i Nord Amerika det vill säga från samma källa som engelsmännen. Under senare halvan av 1600-talet var potatis vanlig i många slottsträdgårdar men då troligen bara som prydnadsväxt.

Först på 1720-talet tog Jonas Alströmer in potatis från Frankrike och som han odlade på sin gård Nolhaga utanför Alingsås. Potatisarna kallade han för nolor eller jordpäron. Ordet jordpäron eller päror lever fortfarande kvar i Skåne där man också använder det gamla uttrycket panntoffler som troligen härstammar från danskans kartoffler och tyskans kartofflel.
Alströmer genomförde omfattande provodlingar på sin gård Nolhaga, och hans forskningsrön om odling och lagring av potatis måste anses som banbrytande för potatisens etablering i Sverige. Alströmer var övertygad om potatisens potential som basföda för folket och gjorde stora ansträngningar för att popularisera potatisen men var faktiskt inte så framgångsrik att sprida sina rön som vi ibland har velat tro.

Det var istället en kvinna, Grevinnan Eva Ekeblad (född de la Gardie), som stod för en viktig upptäckt nämligen att göra brännvin av potatis. Grevinnan tyckte att det var synd att förstöra bra spannmål till bränna brännvin istället för att baka bröd. Således berättas det från den 5 november 1748 från ett sammanträde vid Kungliga Vetenskapsakademien att: ”fru grevinnan Ekeblad, riksrådinnan, har under dess vistande uppå dess gård Stäket gjort åtskillige nye försök att nyttja potatis, i synnerhet till stärkelse och puder, varuppå prov insändas jämte beskrivning om sättet”. Vidare fortsätter man i protokollet ”Att bränna brännvin av potatos är även försök gjort och till kongl. Vetenskapsakademien insänt”.
Akademien skickade Ekeblads rapport till J Alströmer och J Faggot för utlåtande, och de återkom med många lovord avseende Ekeblads arbete.
Grevinnans arbete ansågs så viktigt att hon redan samma år invaldes i Kungliga Vetenskaps-akademien, som första kvinna. Eva Ekeblad var inte bara uppfinningsrik när det gällde att utnyttja potatisens förtjänster, hon såg även till att kunskapen spreds över landet med hjälp av Kalendern, dåtidens mest spridda skrift efter Bibeln. Detta gjorde att kunskapen om potatisen spreds mycket snabbt och effektivt. Upptäckten att bränna brännvin av potatis medförde att odlingen av potatis ökade från mitten av 1700-talet och hembrännings-apparaterna puttrade överallt i landet med eskalerande alkoholproblem som följd. Det positiva i denna utveckling var att man samtidigt insåg att det faktiskt gick att äta potatisen också.

Vår botaniske gigant Carl von Linné kom också tidigt i kontakt med potatisen.
Året är 1733. Carl von Linné är på resa i Dalarna.
Han har kommit upp i Älvdalen den tionde juli och han gör en ganska så osannolik observation som kullkastar mycket av vad vi tidigare trott om potatis: ” Skörden av potatoes är så stor att prästen kunde få tiondet av det som gavs, men så var det också på prästens initiativ som odlingen igångsatts.”
Carl von Linné var ingen potatisvän, men han förstod tidigt, dietetikens fader som han är, att potatis kunde lindra svält. Och nu reste han i Sverige barkbrödsbälte där folket svalt. Det skul­le ta 100 år innan resten av svenskarna förstod sammaledes.
Så här skriver Linné: ”Folket brukar mycket barkbröd (15 juli mellan Särna till Gudmundsåsen). Barkbrödet bakas så att när barken är avskalad torkas den, tröskas, mals och siktas och läggs sedan i baktråget utan jäst. Hett vatten slås på ältas och bakas sedan ut till tunnbröd. Med malda nysiktade agnar kan degen hålla ihop bättre. Helt utan jäst! Av samma slags mjöl kokas också gröt. Messmör rörs ut i vatten och används att dricka”.
Här var sådan missväxt att prästen i Lima berättade för Lin­né att folk i trakten kokade vitmossa eller renlav med vatten och mjölk att äta i nödtvång. I Älvdalen kunde böndernas barn frossa i potatis tack vare den kloke prästen.
Hemma i Stenbrohult odlades potatis vilket framgår av den efterlämnade, dock brandskadade skriften ”Adonis Stenbro­hultensis”. Carl von Linnés uppteckning av vad som odlades i faderns prästgårdsträdgård.

Bland de första som tog potatisen till sitt hjärta var naturligtvis de fattiga människorna som i potatisen såg möjligheter till ett visst mått av välstånd nämligen att känna sig mätt. Potatis kunde odlas var som helst utan några märkvärdiga redskap och man behövde inte tröska, torka eller mala för att kunna äta den; samtidigt var den rik på vitaminer och energi. För en samhällsklass som inte hade råd med köksutrustning som spis, ugn, stekjärn etc. blev potatis snabbmat långt innan McDonald´s ”pommes” hade inlett sitt segertåg över världen. Potatis för en stor familj kunde kokas över öppen eld i en enda stor gryta, detta gjorde att potatisen i kraft av enkelhet i användandet och högt energivärde blev en grundpelare i det svenska kosthållet.


V. Gafsele 220
919 91 ÅSELE
tel: 0941-200 93
mobil: 070 - 523 73 47
fax:
e-post: info@lappmarksbonden.se
© Lappmarksbonden - Produktion och Design EZIT - Enkel IT Lappland AB Antal besökare: 235019 - Administration